Mödravården i Uganda

Sista veckan fick jag ta del av Ugandas mödravård. Här heter det antenatal, vilket i Sverige är en avdelning för gravida som behöver vara inlagda på en avdelning och få sjukvård.

Det är en stor lokal med en utegård och lokalen samt gården är uppdelad i olika stationer för kvinnorna. På utegården sitter kvinnorna på träbänkar och väntar på att bli inskrivna för första gången. Den veckodag de kommer för första gången är sedan den veckodag de ska fortsätta komma på med ca 1 månads mellanrum. Har de besvär och blir tvungna att komma en annan dag pga dessa besvär så dokumenteras det inte i journalen då det inte går för sorteringen av journalerna. Kvinnan kan dock bli undersökt och få hjälp med det som besvärar henne.

Efter inskrivningen går de vidare till nästa del där man tar blodtryck på dem. Där sitter också kvinnorna som inte blir inskrivna för första gången. Även de tar man blodtryck på. Har kvinnan högt blodtryck kontrollerar man protein i urinen, precis som i Sverige.

Efter det går de vidare till innedelen av avdelning där de får sätta sig på tur på träbänkar och vänta på att bli undersökta. Det är ca 10 små bås med en brits och draperi. Några britsar har även små trappsteg så att det ska bli lättare för kvinnan att ta sig upp på den. Stor skillnad mot förlossningen där de fick klättra på bästa möjliga sätt upp till sina britsar, vilka ofta var väldigt högt upp. Det är också betydligt mer barnmorskor som jobbar här och barnmorskestudenterna får bättre handledning. Jag har fått gå med en egen barnmorska som har undervisat mig från grunden hur de undersöker kvinnorna.

Först får kvinnan sitta upp och man undersöker håret, ansiktet och bakom öronen för att se om hon ter sig frisk eller ej. Huden innanför ögonen och kapillära återfyllnaden i fingertopparna och naglarna kontrolleras för tecken på anemi. Sedan får kvinnan ta av sig klänningen och hela kroppen undersöks för att hitta sår eller blåmärken. Benen kontrolleras för ödem.

De är väldigt hänsynsfulla mot kvinnorna och noga med att kvinnan inte ska behöva blotta sig i onödan. Helt annorlunda mot förlossningen.

Därefter kontrollerar de i vilken vecka kvinnan är, det mäts genom att mäta antal fingrar mellan revben och toppen av livmodern. Ett finger per vecka minus 40 veckor. Sedan känner man hur barnet ligger, att det är ett säte i fullgången graviditet är inget man gör något åt. Sist avlyssnar man barnets hjärtljud med pinard's.

Dessutom känner man på kvinnans bröst, för att upptäcka bröstcancer samt instruerar kvinnan i hur hon själv kan känna på dem. De uppmanar henne att känna på dem en gång i månaden framför en spegel, samma datum varje månad. Kvinnan får också information om att inte stå och tvätta med ryggen böjd, utan sitta ner med baljan framför sig. Hon bör heller inte stå eller gå hela dagen utan försöka vila med benen högt ibland. Information ges att hon inte bör ta motorcykel till förlossningen då det kan göra ont, att hon istället ska boka upp en bil i förväg och ha pengar sparade till det. Hon får information om att amma i 6 månader, då det är den bästa födan för barnet. Hon får information om att försöka äta mer och gärna kött.

När det gäller mödravård så var det mycket som stämde överens med det vi gör i Sverige och barnmorskorna hade samma kunskap och gav samma information som vi gör i Sverige. Det var roligt att se och skönt att se att respekten och etiskt förhållningssätt var något de utgick ifrån här.

Sista dagen på förlossningen, utdelning av babykläder, barnhem och family planning

Sista dagen var som vanligt kaosartad. Det börjar med halva huvudet på ett barn nästan är ute innan jag hinner fram och lyckas förlösa. Precis när allt är klart så börjar nästa kvinna skrika och jag hinner fram till henne och får förlösa.

När vi kommer tillbaka från lunch är salen tom på barnmorskor och endast barnmorskestudenter är där. Vi hittar en barnmorskestudent som är i full gång med att förlösa tvillingar. Själv. Vi kastar på oss handskar och förbereder oss på att hjälpa henne och barnen. Tvilling ett kommer ut och mår bra. Tvilling två är i säte. När benen är ute börjar barnmorskestudenten slita och dra i barnet. Jag frågar förskräckt om hon förlöst säte förut. Nej svarar hon, uppenbarligen omedveten om hur man ska förlösa ett säte. Som tur var kommer då en läkare inrusande och skriker åt barnmorskestudenten: "sen när förlöser studenter säten själv?!" Han får på sig handskar och tar över. Barnet mår sedan fint när det kommer ut. Därefter säger han åt studenten, "jag skulle vara mer försiktig om jag vore du, om något händer är det ditt fel." Dessutom säger han åt studenterna på skarpen att sluta springa runt i salen med blodiga handskar på sig. Väldigt bra läkare helt enkelt!

Dagen efter gick vi förbi och lämnade en stor väska fylld med babyfiltar, mössor och kläder som vänner hemma i Sverige har samlat ihop och som min sambo tagit med ner till Uganda. Kvinnorna är så fattiga här att en del saknar filtar och kläder till sig och barnen. Så tack alla snälla och hjälpsamma människor därhemma som samlat ihop alla grejer! En till väska håller just nu på att fyllas för att skickas med en Ugandisk barnmorska som kommer göra ett utbyte i Sverige i tre veckor.

På lördagen åkte jag, min sambo och två vänner som varit på besök här till ett barnhem. Där fick vi tvätta, sortera kläder och diska åt alla 57 barnen samt leka och gosa med dom.

Denna vecka har jag varit på family planning. Det har varit väldigt intressant och roligt! Min första dag började med en två timmar föreläsning för kvinnorna om cervixcancer, bröstcancer, STI och vilka sorters preventivmedel som finns. Tyvärr var föreläsningen på Luganda. Men utifrån de olika undervisningsföremålen och bilderna kunde jag ändå förstå vad de pratade om. Dessutom förklarade en barnmorska efteråt. Hit kommer kvinnorna för att göra en gynundersökning och screena för cervixcancer. Men till skillnad från Sverige så gör de inte SMEAR utan de penslar på en vätska direkt på cervix och förändring tyder på cancer. Upptäcks det tidigt så kan man precis som i Sverige bota det. Därefter undersöks kvinnans bröst för att hitta eventuella cancerknölar.

På denna klinik får de också antibiotikarecept om man hittar en infektion i underlivet. De sätter in spiraler och p-stav och skriver ut p-piller samt ger p-spruta.

Tyvärr var det tio barnmorskestudenter som skulle trängas i ett litet bås och för första gången prova sig fram till hur man för in ett spekelum och gör en gynundersökning. Det slutade med att jag bad att få visa hur man för in spekulumet och hittar cervix då de aldrig blivit visade det och inte heller fått pröva på dockor innan.

Detsamma gällde spiralinsättning och p-stav. De fick titta på en gång när en barnmorska satte in en p-stav och sedan skulle de pröva själva på nästa patient. De väntade inte heller på att bedövningen skulle ta. När de tog ut p-stavarna så karvade de ganska rejält i armen och det är otroligt mycket smärta som kvinnorna får utstå. Jag stod bredvid och försökte klappa en kvinna på benet samtidigt som hon kallsvettades och skakade av smärta när de försökte gräva ut p-staven ur armen på henne. Jag försökte föreslå att de skulle ge mer bedövning eller ta henne till ultraljud istället men de vägrade lyssna på mig. Jag tyckte det var så jobbigt att se att jag vägrade sätta in p-stav och spiral fastän de försökte tvinga mig till det. När det finns andra som behöver öva och som ändå kan göra det känner jag att jag hellre gör det under lättare omständigheter med bra handledning hemma i Sverige.

Nästa vecka är min sista vecka på Mulago och den ska jag spendera på antenatalen.

Blodbad och Ebolahot

Har ju dessvärre inte skrivit på ett tag så nu kommer en sammanfattning som kanske inte helt följer tidsordningen. Men bättre än ingen.

Gårdagen börjar med att jag får förlösa en 17-årig tjej som är både glad över sitt barn och över att det blev en flicka! Dessvärre börjar hon blöda rejält efter ett tag, men efter sedvanliga proceduren med att tappa urinblåsa (trots att den var tappade precis innan hon födde), uterusmassage, förstärkt oxytocindropp och methergin i muskeln så blev hon bra. En läkare var som tur var på plats på avdelningen och han gav henne också misoprostol under tungan samt per rektum.

Därefter fick jag förlösa ännu en 17-årig tjej. Dock var det omöjligt att få ut huvudet utan antingen sugklocka och/eller ett klipp. C infiltrerade henne med bedövning och sedan bad vi om hjälp av en barnmorska. Detta för att bedövningen skulle hinna ta, då de inte bedövar förre ett klipp och för att vi inte vill göra en epiostomi med rakblad. Barnmorskan hittade dock en slö sax med vilken C fick göra klippet. Tur att vi hade bedövat henne innan. Efter mycket kämpande kom ett skrikande och välmående barn ut.

Sedan vänder vi oss om och ser hur en kvinna på golvet hinner föda ut sitt barn själv. Magen såg dock fortfarande väldigt stor ut så en barnmorska som hunnit fram tillsammans med den nya läkarstudenten N bad N att känna på hennes mage. Hon kunde då tydligt känna att det låg ett barn till där inne. Kvinnan bad barnmorskan om hjälp att komma upp i sängen, men hon vägrade att hjälpa henne. Kvinnan var nämligen väldigt stor. Så jag gick fram och fick tillslut upp henne från golvet. Hon försökte sen (med navelsträngen hängandes utanför och tvilling två kvar i magen) klättra upp i sängen men hade förståerligt nog vissa problem med det. Ända tills barnmorskorna började skrika argt på henne. Så tillslut kunde hon komma upp och lägga sig i sängen, reda att föda tvilling två.

Plötsligt hör jag en barnmorska skrika: "Sister your patient!!!" till en annan barnmorska och jag tittar bort mot en säng längre bort. På golvet ligger en sjö med blod och ur kvinnan forsar det blod. Hennes barnmorska är iväg och väger barnet. Barnmorskorna fortsätter att skrika utan att springa fram till henne. Jag kastar på mig handskar och springer fram till henne. Då kommer tillslut flera efter. Jag får in en kateter och kommer sedan ihåg att man ska göra abdominell aortakompression. Så jag trycker ner hela knytnäven i hennes mage för att stoppa aortan från att blöda samtidigt som jag försöker massera livmodern med vänster hand. C lyckas få in en infart till i henne och barnmorskorna förstärker det redan pågående droppet med 2ml oxytocin. Läkaren är fortfarande på plats och inspekterar hennes underliv och cervix som inte verkar ha någon bristning. Kvinnan är nu påväg in i chock, hon är väldigt blek och ter sig aggeterad samt frånvarande. Ytterligare ett dropp sätts. Jag tror att hon också fick methergin och  misoprostol. Därefter försöker vi få blod ifrån henne så att vi kan springa till blodcentralen och få en påse blod. Hon är dessutom 0 pos.. Vilket är den grupp som bara kan ta emot från 0 pos (och neg). På grund av chocken lyckas vi inte få något blodprov så tillslut lyckas läkaren ta venprov från femoralis. Jag springer bort till blodcentralen, där alla som vanligt inte har någon brådska. Tillslut lyckas jag få dem att förstå att det var akut och blev lovad blod om 30 min. Jag hoppas att hon överlevde.

I helgen har jag bara tagit det lugnt, varit ute och ätit på bra matställen och i lördags låg jag vid poolen och i söndags i trädgården och solade.

Idag var jag hemma från sjukhuset då de igår hade fått in ett misstänkt Ebolafall och stängt ner akuten. Under eftermiddagen fick vi reda på att det inte var Ebola så vi kan lugnt gå tillbaka till sjukhuset imorgon.

Imorgon kommer också världens bästa sambo hit med saltlakrits till mig!!! Har även en vän och hennes sambo på besök i helgen! Dessutom har det kommit en ny, jätte trevlig, läkarstudent från samma skola som jag. Så helgen som kommer är väl inplanerad med aktiviteter och festiviteter.

Löst ett säte själv!!!!

Igår vart jag återigen så arg att jag gick hem. Hade med mig en ny läkarstudent från USA, C. Han skulle få förlösa en kvinna för första gången och jag var mitt uppe i att instruerar honom i perienalskydd när en ugandisk barnmorskestudent kommer fram och börjar slå oss på händerna och knuffa bort oss samtidigt som hon säger att dom inte längre använder perienalskydd. Därefter tar hon över förlossningen och fastän man ser att kvinnan börjar spricka så står hon bara bredvid och ser på. Barnet föds och kvinnan får en stor bristning. Jag blev som sagt så förbannad att jag kastade av mig handskarna och gick hem. Jag vet att vi hade kunnat undvika det om vi fått använda perienalskydd!

Idag var om möjligt ännu galnare..
Det började med att C återigen skulle få förlösa, men det gick något trögt med att få ut huvudet och jag var rädd att hon skulle spricka så jag tog över förlossningen och fick ut huvudet, som nästan satt fast. Fick känslan av att det var en skulderdystoci (axlarna sitter fast). Som tur var, var en europeisk barnmorska på avdelningen så jag ropar till henne att jag tror att det är en dystocia. Vi tar upp benen (mc Roberts) och hon tar över och får ut axlarna. Jag hade inte sänkt huvudet tillräckligt mycket. Så allt gick bra. Så det var antagligen ingen dystoci.

Därefter hör jag hur en kvinna skriker mitt emot. Hon står på alla fyra i sängen och är påväg att föda. Jag hinner fram först med handskar på och får förlösa henne på alla fyra. Jätte roligt att äntligen få ha en annan ställning! Allt gick bra.

Efter det ser jag hur alla läkare står runt en kvinna som föder i säte. Hela kroppen är ute förutom huvudet. De försöker i kanske en kvart att få ut huvudet. En arm är sträckt uppåt och sitter fast vid huvudet. Navelsträngen innehåller inte längre något blod så jag tar på mig handskar och får försöka. Jag försöker först lirka ut armen så som vi övat med dockor men den sitter fast alldeles för hårt. Så tillslut går jag in med hela armen och får tag i barnets ansikte och lyckas böja upp barnet (så som vi tränat med dockor) och ut kommer tillslut barnet! Det kan nog vara det häftigaste jag kommer ha gjort i en förlossningssituation för resten av mitt liv. Barnet är efter väldigt lång tid utan syre slappt och taget. Läkarna tar det till barnbordet och lyckas återuppliva det! Det galnaste är att kvinnan inte fick någon bristning. Jag var orolig över att jag skadat armen så vi tog med barnet till neo, där en läkare tittade på armen. Barnet kunde själv röra på den och verkade inte ha ont. Så vi tog tillbaka den till mamman som sen glad fick amma sitt barn. Det var en fantastisk upplevelse! Fick beröm av doktorerna och barnmorskorna för att jag löste situationen. Så häftigt att barnet dessutom överlevde!

Efter det så instruerade jag en norsk läkarstudent i att förlösa barn. Dessvärre fick både han och C bristning på sina (dock förstföderskor) så uppenbarligen är jag ingen bra lärare när det kommer till att undervisa perienalskydd. Ska försöka få dit en ugandisk barnmorska nästa gång någon ska lära sig.

Vi hade svårt att få någon att vilja sy bristningarna åt oss så tillslut gick jag fram till läkaren, för vilken jag hade hjälpt ut sätet och sa väldigt bestämt: jag har hjälpt er  så nu är det er tur att hjälpa oss! Läkaren som är högst i rang sa då åt barnmorskorna att ordna så att två suturerade åt oss. Vilket gjorde att vi äntligen fick hjälp. Hon kontrollerade även senare att vi verkligen hade fått hjälp.

Hälsade även på trillingmamman som blev jätte glad när hon såg mig. Dessvärre hade en av trillingarna dött. Men hon verkade glad och hade fått en egen säng med de resterande två trillingarna, så det var fint att se.

En bra dag helt enkelt!

Den mest kaotiska dagen hittills..

Veckan började med att jag fick se min första sätesförlossning. Det var ett rent säte och en av dem mest brutala förlossningarna hittills... Här jobbar man inte hands off helt enkelt. Barnet var slappt och livlöst när det kom ut men återhämtade sig ganska snabbt på återupplivningsbordet, så det var skönt.

Dagen efter det spenderade snälla sister F sin lediga dag med att ta hand om mig på förlossningen. Jag fick äntligen ordentlig handledning och hjälp. Hon hittade en passande patient (som dock var HIV-pos, vilket jag försökt att undvika att förlösa). Jag fick öva på att palpera värkar och att undersöka magen på deras sätt. Har även börjat få lite humm om hur jag undersöker om ett bäcken är stort nog eller ej och spinetaggarna känns inte längre som en omöjlighet! Lyssna med pinard's är också så mycket lättare än vad jag från början tyckte. Jag tycker även att det går så mycket fortare för kvinnorna att öppna sig här. Antar att det beror på att de inte har någon bedövning.

Jag fick även denna dag se en sätesförlossning. Det var i v.24, ungefär. Så barnet var väldigt litet. Barnmorskorna hade svårt att få ut barnet, vilket gjorde att den Europeiska läkaren som just då var på avdelningen tog över och tillslut förlöste sätet. På helt fel sätt enligt F. När barnet kom ut var det ingen som stod beredd med avnavling så jag fick som vanligt hoppa in och kasta mig på det. Slet av mig gummibandet runt mina handskar och tillsammans med läkaren lyckades vi i all hast navla av barnet så de kunde springa med det till återupplivningsbordet. Barnet överlevde självklart inte. Sedan gick alla därifrån så eftersom jag var den enda som var kvar med kvinnan fick jag förlösa placentan och kontrollera bristning samt tvätta av kvinnan.

Därefter fick jag förlösa två kvinnor, alla överlevde och inga bristningar. Fick även beröm av sister F, då hon tyckte jag var duktig på att förlösa. :)

Sedan kom den kaotiska, galna dagen...
Det börjar med att läkarna går rond och under ronden får S lyssna på barnets hjärtljud på en 15-årig flicka. Sedan ska de undersöka henne men ser då att huvudet buktar. Det blir därför ingen undersökning utan hon får ett dropp med 500ml Nacl och 1ml oxytocin i det, då hon knappt har några värkar. S försöker förlösa men det går väldigt trögt. Jag undersöker flickan och vi kommer fram till att hennes bäcken är för trångt. Men det är redan 8 kvinnor på kö till kejsarsnitt så det är dessvärre inget alternativ. Vi försöker kalla på hjälp men ingen är nämnvärt intresserad av att hjälpa oss. Jag försöker hitta en läkare som kan lägga en sugklocka men ingen vill ta sig an uppgiften.

Så jag springer över till operation där en svensk läkare, som läser till obstetriker är (det är hennes andra dag här) och säger åt henne att hon måste komma med till förlossningen och lägga en sugklocka. Hon lämnar operation och springer med mig i sina operationskläder över till vår avdelning. Hon hittar en kiwiklocka men inser snabbt att ett klipp måste göras först. Då mellangården är så pass låg anser de Ugandiska barnmorskorna att man inte kan göra ett klipp. De klipper nämligen rakt ned medan vi gör sneda klipp. Jag hittar lidokain så att läkaren kan bedöva. Varken läkaren eller jag har tidigare gjort ett klipp så tillslut kommer vi ändå fram till att hon får göra klippet. Det som finns att tillgå är en osteril slö sax. Tur att vi hittade bedövning innan. Därefter lägger hon klockan. Då kommer äntligen en ugandisk läkare över och tar över. Som vanligt används fel teknik.

Tillslut efter en väldigt lång stund får de ut barnet, som såklart är grådaskigt och slappt. Vi springer bort med det till barnbordet och börjar återupplivning. När vi håller på för fullt med att ventilera barnet kommer en Ugandisk läkare fram och tar ifrån oss barnet, för att linda in den på deras sätt. Även fast vi täckt barnet ordentligt med sjalar! Det kändes som en evighet innan han var klar med sin inlindning och jag har hittills inte varit så arg som jag var just då. Jag var så nära att explodera av ilska över allt som hänt.

Därefter hade barnet hjärtslag under 60 så vi påbörjade kompressioner. Efter ett tag får vi upp hjärtslagen till 160! Då tittar jag bort och ser att flickan nu ligger ensam i sängen, med oförlöst placenta och ingen är där hos henne. Så jag springer tillbaka till henne och förlöser placentan. Det blir som tur var den svenska läkaren som suturera henne.

Efter att vi ventilerat barnet i 30min har vi fortfarande bara bra hjärtljud men i övrigt en grå, slapp och livlös kropp och barnet gör inga försök till att ta egna andetag. Det finns inga läkemedel att ge barnet. Utan andetag får vi inte ta med barnet till neo. Så jag och S beslutar tillsammans om att avsluta återupplivningsförsöket trots hjärtljuden. När S sen ska börja linda in barnet ser hon hur den försöker ta ett litet andetag, så hon kan då springa bort med den till neo, där den kopplas upp på CPAP. Dessvärre är det nog ändå kört för det barnet.

Lite senare börjar flickan att blöda väldigt mycket. En barnmorskestudent går då fram till henne och börjar byta bomullen som hon har mellan benen. Jag har hela morgonen varit på bristningsgränsen och blir skitförbannad på barnmorskestudenten. Försöker förklara för henne att det viktigaste är att stoppa blödningen och hitta orsaken till den! Tappar därefter flickan på över 1L urin och sedan slutar hon att blöda.

Efter det får S börja förlösa en kvinna, dock har hon svårt att få ut huvudet, jag försöker också. Vi tittar oss omkring efter hjälp men barnmorskorna sitter kvar vid sitt skrivbord och låter oss klara oss själva. Tillslut får S ut barnet.

Därefter kommer en kvinna in på bår, som precis fött tvilling 1. Med navelsträngen hängandes ut och tvilling två kvar i magen får hon klättra över till en säng. Hon har så ont att hon kastar sig runt i sängen och skriker högt. Det är en massa personal runt henne, så jag går vidare. Efter en liten stund vänder jag mig om och ser att hon blivit lämnad ensam och S som står hos sin fyförlösta mamma som ligger i sängen bredvid, kastar på sig handskar. Tvillingmamman står nu på alla fyra i sängen med huvudet på tvilling två hängandes utanför. S lyckas få ut resten av barnet, som mådde bra. Direkt efter kommer placentan (som satt ihop för tvillingarna).

Mitt emot skriker en kvinna som också ensam hunnit förlösa huvudet på sitt barn och axlarna. En barnmorska hinner fram och hjälper ut resten av kroppen.

Ännu en kvinna skriker och jag springer dit för att förlösa. Jag undersöker henne och inser att jag tar på en fot. Ännu ett säte. Barnmorskorna säger då att hon måste förlösas med snitt då hennes bäcken är för trångt. Man kan se foten glipa utanför och kejsarsnittskön är som sagt väldigt lång..

Ny kvinna skriker och jag springer dit. Undersöker och hittar även här ett säte. Denna kvinna ska få förlösa vaginalt. Jag vill inte ansvara för en sätesförlossning och både jag och S hade redan jobbat över 3h och vi var helt slut över allt som hänt under dagen så vi gick hem. Jag orkade inte med att se ännu ett dött barn.

Därefter somnade jag som vanligt av utmattning när jag kom hem. Vissa dagar blir bara för mycket.

Igår var jag och A och vandrade i djungeln och idag har vi varit på en market.

Kommentera gärna bloggen om du läser! Det är väldigt peppande och motiverande till att fortsätta skriva! :)

Ännu mera död, bra förlossning och lite skottlossning

Dagen efter den jobbiga dagen med mina första dödsfall går jag förbi ingången till operation och utanför står en bår i sin ensamhet. På båren ligger en död kvinna insvept i sjalar. Troligen i väntan på att bli hämtad och transporterad till bårhuset. Framför den sitter alla kvinnor med värkar och väntar på att bli undersökta. Måste vara fruktansvärt att vara tvungen att sitta och titta på den samtidigt som man väntar på att själv genomgå en förlossning med risken att det slutar på samma sätt.

S fick förlösa en omföderska där allt gick bra, förrutom att hon började blöda rejält efter. (Det gick bra för henne). Då det redan var tillräckligt många som försökte stoppa blödningen gick jag vidare och fick se hur läkarna var i fullfärd med att dra ut ett barn med hjälp av en kiwiklocka (återanvänd). Som tur var var det en europeisk läkare där som kunder justera doktorernas teknik när de försökte dra ut barnet. Ut kom ett barn som var slappt, taget och inte andades. De sprang bort med barnet och började återuppliva det. Barnet hade någon form av syndrom, vilket syntes tydligt i ansiktet. Dessvärre gick det inte att rädda barnet. Därefter försökte en läkarstudent att sy kvinnan i en timme. (Hon hade blivit epistiomerad). När den europeiska doktorn fick se resultatet tvingade hon läkaren att ta upp alla stygn och sedan instruerade hon läkaren i hur man suturerar.

Dagen därpå var det ganska tungt att gå till förlossningen då jag hunnit se så pass mycket död. Men jag hade tur och fick förlösa en förstföderska som mådde bra och barnet mådde bra och ingen bristning! Jag har lärt mig en perienalskyddsteknik här nere som i princip alltid resulterar i att ingen brister, trots förstföderskor och stora barn. Detta barn vägde 3,2kg. Ska bli spännande och se om det fungerar på svenska kvinnor eller om det är de Ugandiska kvinnornas anatomi. Har läst på lite om att förlösa moderkakan och den teknik de använder här nere finns det ett helt kapitel om i Myles. Tekniken ska göra att kvinnan inte blöder lika mycket och är vetenskapligt bevisad. Ska bli intressant att diskutera detta med handledare hemma! Funderar också på om orsaken till att de brister mindre och att placenta släpper så fort är för att de inte har bedövningar och syntdropp? Någon som vet något mer om detta? Det är även stor skillnad på barnen här som är mycket piggare och ammar på en gång (om de lägger dem till bröstet).

Dessvärre slutade dagen med att vi hittade ett barn på återupplivningsbordet, som inte andades och det var ingen där för att hjälpa den. Tyvärr kunde vi inte heller rädda det barnet. Brevid stod en barnmorska och försökte jobba med ett barn i samma situation, hon bad mig lyssna på hjärtat och det visade sig att även det barnet inte hade några hjärtslag.

Helgen har varit otroligt välbehövlig med en dagstur till Entebbe, vi promenerade runt i en botanisk trädgård och tittade på vilda apor. Satt vid Victoriasköns strand och åt färskgrillad fisk, låg vid en pool och avslutade kvällen på stranden med pizza och öl.

Idag har vi legat vid en pool hela dagen.

Tio minuter efter att jag kommit hem hördes det skottlossning utanför vår gate. Det var som vanligt ett studentuppror och polisen var där och sköt plastkulor på studenterna. Vi låste grinden och satt kvar inne i huset. Det hela var över ganska snabbt.

Trillingförlossning och döda barn

Jag bör nog varna känsliga läsare att sluta läsa nu. Eller bara inse att vi bör vara jävligt tacksamma över att vi bor i Sverige.

När jag och S kom till riksförlossningen på morgonen var det ganska lugnt. Undersökte några patienter men ingen var redo att föda. Bland annat en femtonårig tjej, som förståerligt var livrädd.

En läkare kom fram till mig och frågade om jag var barnmorska, "nej student" svarade jag och hon återgick till sitt. En liten stund senare kom hon fram till mig och S och frågade om vi kände oss bekväma med att återuppliva barn. Vi svarade att vi dessvärre inte var det (även om vi blivit satta i den situationen förut och lär bli det igen och oftast brukar det inte finnas någon där som kan hjälpa oss). Läkaren berättade sedan att de hade en kvinna i v.31 med trillingar, vars vatten hade gått och nu väntade på att bli snittad. Då kom vi på att vi kunde ringa två barnläkare från New York som vi lärt känna. De var påväg till sjuhuset och kom till avdelningen tio minuter senare. Vi var nu barnmteamet till denna förlossning då det inte fanns några andra som kunde hjälpa till.

Vi gick och träffade kvinnan som är mellan 25 och 30 år och hade tre sett av tvillingar bakom sig samt tre förlossningar med ett barn. Alltså 9 barn, varav två hade dött. Ett ärr på magen visade att hon tidigare gjort ett snitt. Nu behövde vi en rullstol så att vi kunde rulla in henne i operationssalen. Läkaren sprang runt och letade efter en rullstol och tillslut hittade hon en sjuksköterska i korridoren utanför som sågs komma rullande med en äldre dam. Läkaren sa åt oss att följa dem och ta rullstolen så fort sjuksköterskan lämnat av sin patient. Så vi gav oss ut på en lång promenad efter sjuksköterskan och hennes rullstol med patient. Något oroliga över att kvinnan skulle hinna föda innan vi var tillbaka med rullstolen med tanke på att hon var omföderska och vattnet hade gått och hon hade värkar. Oklart hur öppen hon var. Tillslut hamnade vi underligt nog på BB där sjuksköterskan la ut patientens plastskynke på golvet och satte sedan den äldre damen på det. Vi snodde snabbt åt oss rullstolen och skyndade tillbaka.

Väl tillbaka på salen var kvinnan borta! Så vi sprang vidare till operationssalen och där hittade vi kvinnan som promenerade fram och tillbaka i operationsalen i väntan på att bli opererad. Själva operationssalen är ett litet rum med en operationsbrits och ett bord med diverse hjälpmedel. Dörren intill operationssalen är borta så de som är utanför salen ser rakt in och alla går fram och tillbaka mellan dessa utrymmen. Till höger om rummet är ett rum till med ett andra operationsbord och ingen dörr emellan rummen så man kan stå mittemellan dom och ha utsikt över båda operationerna samtidigt.

Vi la ut kvinnans andra, rena plastskynke på operationsbordet och sen fick hon sätta sig på det för att få en spinal. Det krävdes många stick tills bedövningen äntligen var på plats. Men den verkade ialla fall fungera bra. Två läkare utförde operationen. De hade sterila handskar och munskydd och de verkade duktiga på att operera. Första barnet kom ut och den ena barnläkaren tog emot det, kutanstimulerade och den skrek. Andra barnet kom ut och jag fick ta emot det, torkade av det, kutanstimulerade och den skrek fint trots sina 1,7kg. Sista barnet kom ut och även det skrek. När alla barnen var någorlunda stabila tog vi dom i famnen och började snabbt gå mot neo, vilket va en bra bit bort. Dessvärre gick vi fel på vägen så det blev ännu lite längre. Tillslut kom vi fram till kaoset på neo. Som förövrigt inte var förvarnade om att vi skulle dyka upp med trillingar i v.31. Det är inget man informerar om i förväg helt enkelt.

Väl där var det en fantastisk brittisk läkare som tog sig an alla barnen. Två fick CPAP med 100% syrgas, det är 100% eller ingen alls.. Alla fick varsin liten gul nål i handen och lite sockerlösning sprutat i dem som näring. De fick ligga på ett skötbord med värme medan de gjordes i ordning och skulle sedan flyttas till en gemensam kuvös, vilken de skulle dela med ett barn till. Rummet var fullt av kuvöser, som i sin tur var överfyllda med barn. De flesta kuvöser hade ingen värme och de tvättas aldrig ur. Utanför rummet var ytterliggare ett rum proppat med små spjällsängar, också dessa överfyllda med barn.

Vi hade nu gjort allt vi kunnat för barnen och de får allt som är möjligt att ge här som överlevnad så nu är det bara att hålla tummarna att dom klarar sig. Vi gick sen tillbaka till mamman, som låg på mage, uttråkad på en bår och berättade att hennes barn mådde bra.

Därefter gick vi på lunch glada över den spännande förmiddagen.

L och jag gick tillbaka själva efter lunch för att fortsätta på high risk. Då hittar vi  (troligen den femtonåriga flickan) liggandes med barnets huvud på väg ut, man kunde se toppen av huvudet även när hon inte hade värk. Vi tittade oss omkring och ropade att hon föder ju, varför hjälper ni henne inte? Dom svarade då att hon varit så i flera timmar och att hon väntade på att bli snittad. Vi svarade att det är väl bättre att hitta en läkare och en sugklocka och kastade oss över henne. Jag försökte krysta med henne men huvudet satt där det satt. Det var en stor fostersvulst. Eftersom det var läkarbeslut på snitt sprang jag in till operation och frågade dom om de hade möjlighet att snitta en kvinna som väntade på det. De var i färd med att städa operationsbordet och sa att det gick bra att ta in henne. Därefter började letandet efter en bår. Tillslut fick jag tillåtelse att ta båren utanför operationssalen. Det enda vi hade att lägga på båren var kvinnans plastskynke som var blött av urin och fostervatten, då vi var tvungna att spara det rena till operationsbordet. Hon fick ställa sig upp och gå över till båren, klättra upp på den (med huvudet mellan benen!) och lägga sig naken på det blöta kalla, med ett lakan över sig.

Därefter rullade vi bort henne till operation. Där fick hon återigen klättra ner och gå till operationsbordet och klättra upp på det. Tillslut fick vi tag i en läkare som fick se henne och sa att det här kan vi inte snitta, huvudet är för långt ner. Det måste tas med en sugklocka. Hon gav kvinnan bedövning och skar sedan med ett lite rakblad så att öppningen på underlivet blev större och då lyckades kvinnan krysta ut huvudet. Därefter slet(!) läkaren ut resten av kroppen. Barnet var slappt och livlöst men hade ändå lite svaga hjärtslag. Vi navlade snabbt av och försökte hitta en öronblåsa att suga ur munnen med. Sedan började det sedvanliga mecket med dom aldrig fungerande rubensblåsorna. Jag och L, som också kommit dit, började försöka ventilera men vi fick inte i någon luft i barnet pga strulet med rubens blåsa. Tillslut kom en läkare dit och hjälpte oss. Han fick till blåsan och började ventilera. Dessvärre var syrgasen på barnbordet vid den andra snittsalen, vilken man kunde se in i så vi sprang över dit med barnet. Där inne fortsatte läkaren, L och L att försöka ventilera och ge syrgas till barnet. Bredvid den på skötbordet låg ett annat barn invirad i sjalar som andades och mådde bra. Till höger om dem på en våg låg ett dött barn invirat i sjalar. I denna operationssal höll dom samtidigt på med att avsluta ett snitt på en annan kvinna.

 Jag var inte till mycket hjälp så jag satt mig ner på den lilla träbänken, från vilken man kunde se båda salarna. Till vänster låg vår mamma, nu ihopsydd av läkaren och väntade på antibiotika. Till höger såg jag hur de plockat ut livmodern på den andra mamman och höll på att sy ihop den. Vid hennes fotända stod de och ventilerade vårat barn, som låg brevid det levande och döda barnet. Sedan gick någon fram till kvinnan som blev ihopsydd och visade det döda barnet och berättade att barnet var dött. Kvinnan låg sedan där och grät medan de sydde henne, samtidigt som en balad spelades på låg volym i bakgrunden.

Tillslut avbröts återupplivningsförsöket och barnet konstaterades död. Kvinnan vart självklart väldigt ledsen över detta.

Efteråt gick jag ut och satte mig i skuggan och bara andades i en timme eller så. Somnade av utmattning när jag kom hem.

Det värsta är att om vi hade episiotomerat henne inne på förlossningen så kanske barnet hade överlevt. Men vi trodde ju att eftersom en läkare hade tagit beslutet om att snitta och vi får inte gå över deras huvuden, så var det ett korrekt beslut. Troligen var huvudet högre upp när dom hade sett henne men eftersom det gått flera timmar sedan de beslutat om snitt så hade huvudet hunnit komma ner.

Problemet är att det är ca 1-2 barnmorskor på ca 20 patienter och sedan barnmorskestudenter som hjälper varandra. Det är ingen struktur i förlossningssalen och ingen har ansvar för någon patient.

Om inte annat har vi kanske räddat mamman från att ligga med smärta i flera timmar till.